prestige

Sitter i en FN-lounge och väntar. Snart kommer en kvinna i dräkt komma ut och säga "your allowed in again, miss" och då måste jag samla ihop alla mina saker och trippa in i den där sjukt respektingivande salen, där alla staters representanter sitter i en halvcirkel, i svinddyra välsittande kostymer med grått hår och åratals av diplomaterfarenheter och ser så blasé ut som bara män med massor av makt kan göra. Pakistans ambassadör är Chair och kommer tala i två minuter, sen kommer ett statement göras och Ambassador Masood Khan kommer att förklara att mötet går in i en private session och då måste jag samla ihop alla mina grejer och trippa ut och slå mig ner i loungen medan det diplomatiska spelet tar fart där inne. Får i stället försöka jobba lite från det trådlösa internet och haffa varenda diplomat som går på toaletten för att få reda på vad som sägs där inne. Ibland berättar de, ibland inte.

Men de ger mig alltid den där blicken. Blicken som klappar en på huvudet och säger lilla stumpan utan att överhuvudtaget behöva klappa mig på huvudet och säga lilla stumpan. Den där blicken som man tydligen måste lära sig om man ska bli en äldre man med välsittande kostymer, grått hår och massor av makt.

"Your allowed in again, miss"

Och så fortsätter hela dagen. Jag känner mig som en diplomathora. Vad gör man inte för världsfreden?