prestige

Ar tillbaka i Geneve efter tre dagar i Stockholm. Mer forvirrad an nagonsin.

I just det dar ogonblicket, mitt i natten, ensam, nar ipoden spelar en fantastisk lat, nar tunnelbanan aker ut fran slussen mot gamla stan, nar man ljudlost i sin ipod-bubbla glider over vattnet och staden glittrar och folket ar stilla och allt bara ar musik och tyst och vackert, da vill jag inte vara nagon annanstans.

Jag vill vara i Stockholm. Jag trivs dar. Egentligen skulle jag flyttat hem nu. Men jag ska vara kvar i Geneve tills aret ar slut. Jag vill vara kvar, jag trivs har. Jag har aterigen skaffat mig ett liv nagonstans dar jag maste borja om fran borjan, det ar fjarde gangen nu. Jag har det bra har. Sjon, bergen, folket, jobbet och solen.

Men jag vill vara i Goteborg. Jag alskar ju Goteborg. Jag blir sjuk av langtan nar jag tanker pa Jarntorget och Cigarren. Pa Linnegatan och Skanstorget. Pa Haga och langgatorna. Pa hur man ser Ullevi och Liseberg glida forbi nar pappa hamtat mig fran Landvetter. Pa kusten. Pa havet. Det finns inget hav i Geneve. Folk seglar i en insjo har. Det ar lite bisarrt.
 
Hur kan man allra helst av allt vilja vara pa tre olika sallen? Det ar inte normal. Jag borde vara lycklig over att ha tre separata liv, som jag trivs sa bra med. Men jag blir sorgsen. Begransningar gor mig ledsen, jag vill inte valja bort nagot.

Jag vill ha allt...