prestige

1. Stop, Breathe, Think.
Det är den första av Olivia Joules överlevnadsregler. Den används när man får panik. Hon har många andra bra överlevnadsregler.
2. No one is thinking about you. They’re thinking about themselves, just like you do.
3. Never change haircut or color before an important event.
4. Nothing is ever as bad or as good as it seems.
5. Hardly anything matters: if you get upset, ask yourself: Does it really matter?
6. Sometimes you just have to go with the flow.
7.When overwhelmed by disaster, check if it’s really a disaster by doing the following: a) think Oh, fuck it. b) look on the bright side and, if that doesn’t work, look on from the funny side. If neither of these works, it may be a disaster. Return to rule 1.
Och slutligen, min absoluta favorit:
8. The key to success lies in how you pick yourself up from failure.

Ok, here we go.

Jag borde inte vara här.
Jag borde inte fått den 20 veckor långa praktikplatsen från början. Den enda orsaken till att jag gick vidare från första uttagningen för att jag hade träffat kvinnan som intervjuade mig tidigare så hon visste vem jag var. Den enda orsaken att de här nere i Geneve valde ut mig som en av de två sista var för att jag var den enda som sökte som läste nationalekonomi och det var meningen att 20-veckors praktiken skulle innehålla ett ekonomiskt inriktat projekt. Den enda orsaken att de på det svenska kontoret valde mig var för att den andra sökanden inte kunde komma på intervjun och gjorde den över telefon i stället. Den enda orsaken att jag plötsligt fick betald praktik, året ut, som disarmament-ansvarig var för att Alexanda, hon som egentligen fick platsen ville åkta hem samtidigt som jag skulle komma ner hit. Eftersom de inte hade något annat val, erbjöd de mig platsen fram till december. Den enda orsaken till att jag springer runt i FN och jagar diplomater och går på massa möten är för att de plötsligt, efter tio års av stillastående, bestämt sig för att börja förhandla (om att någon gång börja förhandla) Den enda orsaken till att jag får skickat dokument i förhand av ryska ambassaden med information jag egentligen inte får ha tillgång till är för att Ryssland är i desperat behov att att sätta press på USA för att de ska gå in PAROS förhandlingar eftersom Ryssland inte har råd att utveckla nya rymdvapen.

Det är som att jag står utanför mig själv och ser mig själv i situationer som inte är i närheten av vad jag har mental kapacitet för. Jag klarar inte det här. 250 personer med helt galet mycket erfarenhet sökte den här platsen. Jag är inte kvalificierad nog. Jag hänger inte med. Jag kan inte prestera tillräckligt bra. Jag försöker, men tänk om jag inte kan. Jag kan inte alla tekniska begrepp, jag kan inte redogöra för olika biologiska vapens kemiska sammansättning, jag kan inte referera till resolutioner från 94, jag kan för fan inte ens hålla reda på vilka som är med i the disarmament commission , conferance on disarmament och the disarmament committee. Håll bara masken och googla när jag kommer tillbaka till kontoret. Och mannen i blå slips, var han från UN Institute for Disarmament Research eller UN Department of Disarmament Affairs?

Jag kommer misslyckas och de kommer önska att de inte gett mig platsen.

Panikångest.
Stop, breathe, think.

Sitter i en FN-lounge och väntar. Snart kommer en kvinna i dräkt komma ut och säga "your allowed in again, miss" och då måste jag samla ihop alla mina saker och trippa in i den där sjukt respektingivande salen, där alla staters representanter sitter i en halvcirkel, i svinddyra välsittande kostymer med grått hår och åratals av diplomaterfarenheter och ser så blasé ut som bara män med massor av makt kan göra. Pakistans ambassadör är Chair och kommer tala i två minuter, sen kommer ett statement göras och Ambassador Masood Khan kommer att förklara att mötet går in i en private session och då måste jag samla ihop alla mina grejer och trippa ut och slå mig ner i loungen medan det diplomatiska spelet tar fart där inne. Får i stället försöka jobba lite från det trådlösa internet och haffa varenda diplomat som går på toaletten för att få reda på vad som sägs där inne. Ibland berättar de, ibland inte.

Men de ger mig alltid den där blicken. Blicken som klappar en på huvudet och säger lilla stumpan utan att överhuvudtaget behöva klappa mig på huvudet och säga lilla stumpan. Den där blicken som man tydligen måste lära sig om man ska bli en äldre man med välsittande kostymer, grått hår och massor av makt.

"Your allowed in again, miss"

Och så fortsätter hela dagen. Jag känner mig som en diplomathora. Vad gör man inte för världsfreden?

Jag gillar Mike Skinner. Och jag gillar nya skivan.
Faktiskt.

Jag gillar att nagon antligen tar svårigheterna att snorta kokain inför främlingar i dessa pre-Kate Moss-tider då alla personer bär på kameramobiler pa allvar.

Det kommer inte bli mycket bloggande denna vecka, har ohalsosamt mycket att gora. The preporatory  committe for the 6th review conference on Bip Weapons sammantrader onsdag till fredag och jag ska tydligen vara pa plats och "bevaka" den spannande utvecklingen i hur de ska satta agendan for konferensen i december. Det kommer bli mycket rules of procedure och tolkningsdebatter.

Im so excited.

Annars ar det 25 grader och svettigt. Haft en bra helg med massor av rosevin.

Denna vecka vill jag helst gifta mig med:
- Ghostface. (Im gonna sell all my guns, and with the cash Im gonna bring you to Vegas. Alla tjejer vill egentligen bara ha en ghettothög. Innerst inne)

Och jag skulle gifta mig med honom i min nya vita (allt for dyra) klanning, mina leggings och mina nya sjukligt hoga svarta pumps som jag fick fran ebay forra veckan. (4 inches lat inte sa hogt.. Men det ar hogt.  Jag far nastan svindel)

Och vi skulle lyssna pa Streets "when you wasnt famous" nar vi inte lyssnar pa Fishscale och brakar mycket och hogt. For det ska man gora med sin ghettothög-man...

Var ute i gar, ar ganska bakfull i dag. Traffade en kille fran UNIDIR (united nations institut for disarmament reaserch) pa en av de klubbar jag gled runt pa igar. Han har bara sett mig i kostym forut. Nu var jag full. Jag pratade mycket och tappade mitt vinglas i golvet. Jag har inte sa mycket val langre, maste borja smyga runt i korridorerna inne i FN for att undvika honom.

Kvallen avslutades halv fyra pa en arabisk bar, med vattenpipa och rosevin. Prins William var dar. Han hade inga sakerhetsvakter, hangde med arabiska man och pratade franska. Men jag ar ratt saker pa att det var han. Vem kunde ana att Prins William var i Geneve?

Arabiska barer har inte blivit hippt har, sa det var mest arabiska man och vi (och prins william forstas) som valtrade oss pa divanerna.

I dag ar det varmt. Jag svettas. Vill bara ligga nere vid sjon, pa en grasmatta och dricka kaffe och lasa bocker. I stallet maste jag jobba jobba jobba jobba.

All work and no play makes Bea go crazy. All work and no play makes Bea go crazy. All work and no play makes Bea go crazy. All work and no play makes Bea go crazy. All work and no play makes Bea go crazy.

Jag ska antagligen flytta nasta vecka. Till Geneves strandvagen. Stekig lyxig lagenhet med balkong over (inte mot, over) sjon. Jag och Michelle ska bo dar, nar hennes pojkvan Matt aker hem. Jag gillar Michelle och jag gillar Matt. Hon ar fran Ecuador och har harlig the Bronx-latinoaccent. Han ar kanadensare och kallar mig B.
Mer an sa kravs det inte for att bli mina vanner.

After 12 years of negotiations, the Chemical Weapons Convention (CWC) was adopted by the Conference on Disarmament in Geneva on 3 September 1992. The CWC contains a mechanism for verifying compliance by States with the provisions of the Convention that is unprecedented in scope and in the stringency of its verification regime. The CWC opened for signature in Paris on 13 January 1993 and entered into force on 29 April 1997

De borjade alltsa forhandla 1980. 1997 tradde konventionen i kraft. Ni kanske forstar att ens jobb kanns ratt hopplost. Just nu ar alla overlyckliga over att Conference of Disarmament agnar ett ar till att forhandla om att skapa en tidsplan over nar man ska diskutera vilka amnen. Vilka framsteg!

De dedikerar alltsa ett ar at att forhandla om det ar mojligt att vi agnar september manad at att diskutera Bio weapons. Det kravs talamod i denna brasch. Fast jag har mest lust att dra dem i haret och vrala i orat - men for i helvete, gor nagot da!!!

Jag maste nog ova lite pa mitt talamod.

Halsningar fran Chamonix...

Har ar allt toppen. Har rullat 100 meter i 80 graders lutning i ett overmodigt off-pistak. Har druckit ol pa en terrass i tshirt. Har brant mig.  Hoppas ni har det bra hemma.

Halsningar Bea.

Schweizare ater tredubbelt sa mycket choklad som nagot annat land i helva varlden. Och jag kan inte ga in i en mataffar utan att ramla under ett berg av choklad-paskharar. Choklad-paskharar ser onda ut. Det far mig osokt att tanka pa scener ur "It's all gone, Pete Tong"
Eller Donny Darko.

Laskigt.

I morgon aker jag upp till Chamonix for att fira pask, men stannar nog bara en natt. Resten av pasken ska tillbringas pa Starbucks. Eller pa terassen om det ar sol.

Har foresten bestamt mig nu, det blir en master pa Yale efter det har. Deras M.A in international relations har bara plats for 20 personer per ar. Jag tanker vara en av dem.
Jag har fortfarande inte haft nagra motgangar i livet, att komma in pa Yale ska inte vara nagra problem. Hepp!

Mina visitkort ar pa tryckning. Jag ar makta stolt.

Det ni....

Jag gillar hiphop. Det har jag alltid gjort.
När jag gick i 6:an lyssnade jag mycket på Wu-tang, bara för att imponera på killarna i klassen. Jag mumlade "as high as wu tang gets...." och gjorde mycket tecken med händerna.

Jag är uppvuxen i en invandrarförort, så jag skyller på det. Det hårda livet som angeredsbo har fostrat mig och gett mig rapmusik ända in i benmärgen.

Men, jag kan inte låta bli att tänka på människorna inom denna genre. Jag läser en intervju med Jay och Nas, där de beklagar sig över Cam'rons dissar, som om de vore de två bästa vännerna i hela världen.
Jay säger om Nas "his lyricism is outstanding" Annat lät det för ett par år sedan i Takeover.
Nas backar upp Jay och kallar Cam för talanglös. Och verkar glömt bort att han stog på scen för inte speciellt länge sen och fick publiken att vråla "fuck jay-z"
Damon Dash rasar över Jay och menar att han förstört Rocafella record. Att han är maktgirig och falsk. Annars kan man lätt få för sig att de var bästa vänner om man ser diverse videoinspelningar där de båda uppträder som bästisar.

Dre hittar Eminem, som hittar 50, och the Game. De gör låtar med varandra, sen hatar de varandra, sen gör det låtar med varandra igen. Nelly hatar någon, som hatar Ja Rule som kallar 50 för gay.
Nicole, Paris, Micha och Mary-Kate Olsen....
 Är det någon mer än jag som ser likheterna?

Det finns många exempel på hur de talar om brudar som pengagiriga bitches. Golddiggers. Samtidigt som de gör tydligt klart för alla vad som egentligen spelar roll här i livet. Gold & money. det släpps ytterligare en video där tre brudar i hotpants står framför en bil. Man blir lätt trött. Mina idoler verkar vara hjärndöda och i total avsaknad av sjalvdistans, ett faktum som jag fått det bevisat gång på gång på gång.

Och sen släpper Ghostface årets bästa album, Fishscales och får mig att ta tillbaka allt.

Jag har ont i hela kroppen. Det hande dramatiska saker pa alptopparna igar. Forst gjorde jag arhundradets vurpa. Kande mig lite overmodig och fick syn pa ett tva meter hogt hopp. Vaga satsa! ekade i huvudet och by all means, jag satsade. Och flog ungefar en kilometer upp i luften, hann tanka igenom mitt testamente och sen kraschlandade, rullade runt och lag still i ett par minuter. Jag overlevde. Men knappt.

Mitt motto nar jag aker snowboard bor kanske revideras en aning. Men kul var det.
Stralande sol, glittrande sno och en liten mysig fransk alpby.
Jag har passerat "sasonga-i-alperna"alder, och jag ar lite bitter over att jag aldrig kom i vag. Fa saker gor mig sa genomlycklig som snowboard.

Hade en dramatisk avslutning pa dagen. Ett jattemoln bestamde sig for att rulla in over berget och plotsligt nar jag satt i en skranglig liten sittlift var allt vitt. Totalt vitt. Kunde inte se en enda manniska, kunde inte se mig sjalv. Eftersom jag inte ar redo att do "the alive-way" sag jag ingen annan utvag att att forsoka aka ner genom molnet. Allt lutar ju nerat = nagon gang kommer jag ju ner.

Fel.

Jag kom vilse. Det laskigaste med hela upplevelsen ar att nar det ar brant, maste man aka fort. Och det ar inte roligt att aka fort nar man inte har en aning om vad som finns tre meter framfor en.
Nar jag akt ner en bit, och hamnade under molnet innebar detta naturligtvis nederbord. Inte sno, inte reng, hagel!

Nar det haglar gor det ont. Da vill man ner. Snabbt. Nar man aker snabbt gor det annu ondade. Man vill ner annu snabbare, vilket gor ondare. Ni forstar poangen.
Nar jag kommit ytterligare langre ner overgick haglet till regn. Antligen sikt!

Jag var i fel by. Och fick lifta med en alpbuss till ratt by. Fransman ar trevliga prickar. De ater baguetter hela dagarna. Pa riktigt.

Kort, en underbar dag. Nasta tur blir till Chamonix under pask. ar dock lite sugen pa Val d'Isere ocksa. Eller kanske Val Thorens... Many choices, not enough season left....